Jag mutar också mina barn

Detta inlägg kan komma att upplevas stötande av andra föräldrar

IMG_4241.PNG

Jag sitter på tunnelbanan och hör en mer eller mindre desperat pappa som resonerar med sina två barn i förskoleåldern. Barnen har tjatat och varit uppenbart otåliga och gnälliga en stund. Jag hör inte allt som sägs men uppfattar bland annat frasen; Om ni gör så si och så får ni kex och varm choklad när vi kommer hem före maten”.
NEJ vill jag skrika men givetvis kan jag inte lägga mig i. Jag blir ledsen. Ledsen att vår verklighet ser ut så här. Vi lär våra barn att stimulera sina hungerkänslor med söta livsmedel. Först mutar vi dem med sött för att bete sig ”rätt” och sedan får de en söt belöning. Jag förmodar att få förstår konsekvenserna av detta beteende.

Jag är själv på väg att hämta mina barn på förskolan, klockan är strax före fruktstund och just därför skyndar jag mig lite extra. Varför? Jo, mina barn är jättehungriga vid den här tiden men jag vet att frukten de får på eftermiddagen bara gör dem tillfredsställda en kort stund. Den dåliga mättnaden som frukten ger i kombination med det söta på tom mage gör dem bara än mer hungriga och otåliga kort därpå.

De dagar jag hämtar denna tidpunkt försöker jag se till att vara förberedd. Inte med kex, inte med smoothie i påse, inte med frukt, inte med riskaka, inte med russin, inte med smörgås. Nä, jag har exempelvis med mig babybell (ost i miniformat) till min dotter och salami till min son som inte tål mjölkprotein. Morotsstavar och nötter är andra bra exempel. Detta fungerar utan protester varje gång! Den akuta hungern stillas, de klarar den långa sträckan hem utan gnäll, otålighet, gråt eller tjat om mer att äta. De får inget blodsockerfall (inte heller någon märkbar höjning) och skriker inte efter mer en halvtimme senare.

Om man alltid stimulerar sin hunger med söta livsmedel registrerar även minnet det välbehag som upplevs. Man får ”dopaminkickar” som på sikt, enligt den senaste tidens forskning, ökar risken för att utveckla beroendeproblem. Dopamin är ett underbart hormon som utsöndras när vi känner oss glada, nöjda eller belönar oss själva. Den stora risken är när vi upprepande gånger belönar oss till samma välmående fast på kemisk väg. Om det är socker, alkohol, spel eller droger spelar faktiskt mindre roll.

Visst gillar även mina barn söta saker (det är ju en överlevnadsinstinkt), men vi vuxna måste ta ansvar för det ätbeteende vi föder fram. Vänjer vi dem med att det alltid blir snabba kolhydrater eller sött till vardags så är det förstås svårt att helt plötsligt göra det motsatta. Det positiva är ju att inlärda beteenden inte behöver vara ristade i sten, bestämmer man sig för en förändring så är det ofta genomförbart. Framförallt gör man den relativt stora grupp människor som faktiskt har en ökad risk att utveckla beroendeproblematik en stor tjänst.

Sen måste jag få skrika lite på de förskolor där ute som ger bullar, glass, saft, julmust, festis, semlor, kakor och allt vad det är till våra små i förskolans värld; snälla respektera barnen (och föräldrarna) och sluta med detta. Det är svårt nog att kontrollera barnens sockerintag som idag ofta ligger långt högre än rekommenderade nivåer. Vill du ha en fikastund med bulle så ät den på din egen rast, blanda inte in våra ettåringar i era traditioner.

Jag frågade min snart 5-åriga dotter vad hon tycker lördagsmys är för något. ”Det är när vi är samlade hela familjen och myser”. Ja, det är precis vad det är! Vårt lördagsmys kretsar inte kring vad som står på bordet utan vi försöker fokusera på aktiviteten snarare än det som serveras.
Tårtan tycks ha större utrymme än födelsedagsbarnet nuförtiden och vem är först med att klaga om det inte finns tårta, barnen eller vi vuxna? Funderar man en stund är det inte svårt att se hur våra barn anammar samma beteenden som oss. Kladdkakan, kanelbullen, semlan, våfflan och en rad andra söta bakverk har en egen dag i almanackan. Vi letar desperat efter stunder att få frossa i oss utan dåligt samvete. Förmodligen hårt drivande av matproducenterna, men vi lyder. Ju fler som vandrar samma stig, desto mindre farligt kan det väl vara? Eller?

Fast jag erkänner, jag mutar också mina barn. Ibland finns få andra alternativ och frustrationen gör att man väljer den enklaste vägen ut.
Hur kan man göra då? Ett tips är att våga ge riktig mat, barnet är ju ofta hungrigt. Ost, grönsaker, nötter, skinka, salami, matrester, oliver. Oavsett inställning till socker så snälla gör ditt barns bästa och sluta sticka till med sötsaker för jämnan. Du föder ett negativt ätbeteende som inte gynnar dig och framförallt inte ditt barn.

Våra barn är värda de absolut bästa och utan dem finns ingen framtid!

Är man intresserad av att förstå och lära sig mer av beroendeproblematik och kemiska obalanser i hjärnan rekommenderar jag varmt att besöka Bitten Jonssons hemsida